tisdag 24 november 2009

27/11

Ja då kommer Max till byn!

Nu har säkert dom flesta som läser djuriska lustar redan fått sej det här berättat både muntligt och i text.
Men jag är jag så .. jag drar det igen,fast den här gången tar jag den låånga versionen!

När jag var i 6 års åldern .. äh .. vi säjer 7 då så hade vi en "mat tant " på skolan som kallades för "Gulli" .. tror hon egentligen hette Gull Marie .. är inte helt säker där,hjälp någon?

Gulli hade i sin tur en dotter dotter som kallades för Gittan .. nu ska jag inte skriva en bok ( än ) så vi nöjer oss med att alla lov och längre uppehåll från skolan så kom Gittan till sin mormor och vi blev lov och helgdagspolare!
Vi delade samma intresse rakt över .. ja hästar så klart!

Åren gick och Gittan blev stor nog att vara ensam hemma i stan när hennes föräldrar jobbade .. förmodligen annars oxå! Naturligtvis gled vi isär så som man gör i tonåren ..

Var gång jag far till mina föräldrar passerar jag Gullis hus .. hon dog tyvärr för många år sedan och allt för tidigt i cancer .. Men hennes minne lever kvar det kan jag lova!

Nu hoppar jag så där 30 år framåt i tiden,tiden går ju så fort när man har roligt .. å inte sätter den några synliga spår heller *L*!

På något underligt sätt började jag fundera allt mera över Gittan .. vad hon gjorde och allt sånt där .. Kollade efter henne på facebook men där fanns hon inte! Inte fann jag henne på eniro eller liknande sidor heller .. Surt!!
Sen small det till i skallen på mej! Vem är det pappa åker liten löjlig bil med? Jo,Gittans pappa så klart!
Saken var biff .. hon hade gift sej .. eller i alla fall ändrat efternamn .. Det tog mej väl någon vecka att komma till skott och när vi väl fick kontakt känndes det inte som att dom där 30 åren hade gått .. Visst .. lite saker har väl hänt med det är ju sådant man räknar med .. lLite ungar,nån karl senare och inte minst ett antal fyrfota vänner!

Korrespondansen har skötts via facebook och så har vi setts en gång .. omständigheterna då var väl kanske lite "udda" *L* men det är en annan historia!
Tror det var på lö för två veckor sedan som hon ringde ,ja Gittan alltså!

Frågade rakt av om jag ville ha en häst eller om jag visste någon annan som ville det ... Jag skulle då inte ha någon ..
Trodde jag ja!

I min inkorg på facebook fanns ett direkt kopierat mail från Max ägare .. Visst tusan lät det bra men hur många gånger gör det inte det?? Allt för många tyvärr.Att göra sej av med en häst på 23,snart 24 år brukar mest vara för att slippa ta det slutgiltiga beskedet! Hästarna brukar vara i ett skick därefter oxå för den delen .. Men det lät ju bra ..
Så pass bra så jag bad att Gittan skulle förmedla mitt tel nr .. Sen tänkte jag väl kanske inte så mycket mera på den saken kan jag villigt erkänna.

När det ringde låg jag på soffan och slumrade .. det intrycket jag gjorde var nog inte världens bästa ( så känndes det i alla fall ).. Lätt förvirrad ( kanske inte helt ovanligt ? )ställde jag förmodligen en bunt ovidkommande frågor .. Dom flesta tror jag gick ut på hur sjuk och urfallen han var. Tror inte ( som tur är ) att jag mer än tänkte frågan .. Överlever han en resa på så där 7 mil??

Innan det hade hunnit gå upp för mej att hästen inte varit riden på ett år hade jag lovat att komma och titta på honom .. Frågade mej en och två ggr varför? Hur och varför sätter jag mej i sådana situationer??? Varför inte be att få tänka och återkomma?
Sa till mej själv att han är 23 år .. verkar ha gjort sitt och är förmodligen bara en i mängden av hästar som nästan ber om slaktmasken!!

Men,men efter 100 mil på 24 timmar for jag för att titta på honom .. Trotsade än en kväll med hällregn .. dålig sikt och urusla torkarblad!

När vi väl komer fram i slutet på vägen som gud glömmde är det första jag får se en av mina gammla hovslagare .. Bra början!
Sen ett stall som fick mej att dregla av avund! Tegel väggar och en massa järngaller i stället för trä. Ljust och luftigt och .. tja kan lätt beskrivas som en våt dröm!
I det stallet stog inte Max .. han var i lilla stallet lite längre ner.

Vi var ju faktiskt där för att hälsa på just honom.
Dörren öppnas och där står han!

Det är nu jag kommer till det som nästan är lite snudd på läskigt! I mitt huvud startar en process av rörelse .. Jag känner hur jag vill röra på mej ... hur hela kroppen spritter. Jag får en känsla av att jag verkligen vill visa alla hur mycket jag kan,vill och orkar.

Spookey som jag är tolkar jag det här på mitt eget lilla vis när Max försöker slita kläderna av mej ..
Tolkningen är att Max vill inte dö!!
Jag är hans sista hopp för om två dagar är slakten ett faktum .. än värre är att hade allt gått enl planerna så skulle Max redan varit död .. två veckor tidigare tom. Snacka om ödet här??!!

Max är inte redo!
Han är inte urfallen utan har goa runda former .. ögon som glittrar och en räv bakom varje öra! Så nu är det med spänning som jag väntar på att få hämta hem honom .. Det ska bli fruktansvärt roligt,både för att jag på sätt och vis saknat en häst .. Att han inte bara är en häst utan för det känns som att det finns en menig med att våra vägar har korsats.